Innan jag visste ordet av satt jag sedan på Arlanda utanför en gate och väntade på flyget som skulle ta mig till Korsika, en ö i medelhavet. Redan då, när jag satt där och väntade, gjorde sig hemlängtan påmind och jag ångrade lite vad jag hade gett mig in på. Faktum är att om det inte hade gått så fort mellan jobbintervjun och resan ner, så vet jag inte om jag hade åkt överhuvudtaget. Jag kände mig som världens ensammaste dummaste lilla pojke när jag gick ombord på det där planet.
1½ h senare landade jag på korsikansk mark för första gången. Jag var lite nervös när jag sakta klev ur planet och höjde på huvudet. Efter det var hemlängtan som bortblåst. Framför mig fanns höga,branta berg som försvann upp i en mystisk dimma. Gröna,lila,gula växter slingrade sig upp längst de branta bergen och jag fastnade på något sätt direkt. Jag kan inte säga vad det var, men en skön känsla kröp fram i kroppen på mig, wow!!
Jag hittade en guide från Langley Travel som tog mig med på transfer bussen tillbaka till hotellet. Bussen var full med turister och guiden berättade om flora & fauna, Korsikas historia och annat smått och gott medans vi sakta gled frammåt på de smala serpentinvägarna. Jag hade aldrig sett någonting liknande, vilken natur!! Tillslut kom vi fram till Calvi och Hotel Mediterané som jag sedan skulle jobba på under hela min vistelse där.
Under min tid på Korsika fick jag göra massor av saker. Vi åkte på en båttur till Scandola där vi såg delfiner hoppandes i vågorna bakom vår båt, jag provade cayoning för första gången, jag badade i smältvatten uppe bland bergen och åkte på road trip och såg små små vackra byar. Men det är en speciell händelse som kom att forma mig för all framtid och som sedan skulle visa sig bana en ny väg i mitt liv, Monte Cinto.
Monte Cinto, som är Korsikas högsta berg (2706m), kan man i stort sett gå uppför och en av mina vänner på Langley tog mig med för att under en heldag vandra upp till denna topp. Tidigt på morgonen gjorde vi matsäck och tog sedan bilen bort mot bergen. Det var en kanondag och väl framme började vi sakta men säkert knata uppåt medan vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det var min första riktiga vandring och jag hade fått lära mig att man skulle hålla utkik efter stenpyramider, det var dom som märkte ut vart leden går någonstans. Vi fortsatte gå i timmar och jag såg bland annat mina första glaciärer.
Plötsligt märker vi dock att alla stenrösen är borta. Vi fortsatte att gå i hopp om att finna dessa rösen längre fram men det vi inte tänkte på var att det hela tiden blev brantare och brantare. Tillslut var det nästan klättring och vi insåg att det här nog inte var så bra. När vi vände oss om såg vi dock att det var en rätt brant väg vi tagit och det skulle bli väldigt svårt att ta sig ner den vägen vi kom. Och till råga på allt såg vi när vi lyfte blicken att vi var uppe på fel berg, Monte Cinto som vi tänkt gå upp för, låg rakt framför oss vilket betydde att vi skulle behöva gå ner i den dal och upp på nästa berg för att kunna nå toppen. En vandring på X antal timmar...
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var rädd när vi sakta men säkert försökte hitta en ny väg ner ifrån berget. Vi passerade ett flertal branta utmaningar när vi tillslut kom fram till en smal,smal passage med en bergsvägg på vänster sida och ett brant stup ner på högersidan och jag fick koncentrera mig för att hålla koll på mina fötter. Ramlar jag nu dör jag!!
Jag tog mig dock förbi och på andra sidan planade det ut, utmaning 1var avklarad!
Nu återstod bara utmaning 2.. vart fan kom vi ifrån? Hur ska vi komma tillbaka till bilen?
Vi stod i en stor, djup dal omgiven av branta bergsväggar och beslöt oss tillslut för en väg att gå. Vi tog oss upp på bergskammen och för första gången såg jag moln passera på samma höjd som jag själv befann mig i. Moln som gled under mig, krockade med bergsväggen för att sedan följa samma vägg över kammen och vackert glida ner på andra sidan och ner i nästa dal. Det var nästan en religös känsla att stå och se, bland det vackraste jag sett! Tyvärr kunde jag inte njuta så mycket av den stunden utan vi fortsatte att traska vidare tills vi stod på kammen och tittade ner i dalen på andra sidan. Det var en brant väg ner. Vi arbetade oss dock metodiskt ner för kammen och ungefär halvägs ner blir det totalt vitt. Jag ser knappt handen framför mig och jag vet att jag är omgiven av stup. Både jag och min kompis försöker hålla skenet uppe men för en liten pojke som mig, som alltid levt sitt inrutade liv hemma i sthlm, var det här en smärre chock. Vad fan är det som händer? tänk om jag dör??
Sittandes där i dimman, funderandes över livet, hörde jag plötsligt ett konstigt ljud. Det lät som någon form av metall som slog mot sten. Nästan rytmiskt lät det och ljudet blev bara starkare och starkare. Vad är det som låter? Plötsligt dyker en kontur upp ur dimman, en halvtjock man i skägg, hängslen, och klätterrep/sele. Vi kunde inte tro våra ögon och försökte på teckenspråk få ur honom hur vi skulle kunna komma tillbaka. Vi pratade inte samma språk men han lyckades visa oss vägen och i samma minut som han försvann så lättade dimman. Vi fortsatte samma väg som mannen pekat, och där det var som brantast satt kedjor fastborrat i berget. Efter på tok för många timmar utan mat i kroppen var vi tillslut nere och jag skrek av glädje, vi kom ner!!!! Alla känslor bubblade runt i kroppen på en och samma gång och jag hade aldrig tidigare känt en sån känsla, jag hade nog aldrig känt så mycket överhuvudtaget!
Såhär senare har jag förstått att den leden vi kom ner på, var en via ferrata led, och den ska du ha sele, slingor och karbiner för att klättra. Kopiera in länken under i explorer för att se hur en via ferrata led kan se ut.
Länk: images.google.com*:IE-SearchBox&rlz=1I7HPNN&resnum=0&q=via%20ferrata&um=1&ie=UTF-8&sa=N&tab=wi
Nu har ni iallafall hört min historia, och nu vet ni vad som fick mig att för första gången i mitt liv få upp ögonen för det här med äventyr. Kort efter den här händelsen åkte jag hem, tillbaka till Sthlm. På utsidan som samma pojke, men på insidan hade någonting hänt. Ett frö var satt..
Läs mer...